Komparativa fördelar

Ett centralt begrepp inom internationell handel är komparativa fördelar. Idag är det så självklart att man nästan inte behöver prata om det över huvud taget, men det kan ändå vara värt att förklara begreppet lite mer ingående. Det är nämligen någonting som vi upplever varje dag.

Från 1500-talet till 1700-talet, under den period då många länder etablerade sina kolonier, dominerade en ekonomisk teori som kallas merkantilism. Merkantilismen innebar flera saker, men det mest intressanta här är att staterna förde en ekonomisk politik inriktad på ett positivt handelsöverskott. I klartext: de strävade efter att exportera mer än de importerade, för att på detta sätt ”gå med vinst”.

De första moderna ekonomerna bröt dock med detta synsätt. De påpekade att handel – både export och import – kunde berika en nation. Anledningen till detta var, och är, att skillnader i naturresurser, tillgång till arbetskraft och teknologisk utveckling gör att olika länder är olika lämpade för att producera skilda typer av varor.

Den förste som påpekade detta var Adam Smith, av många ansedd som nationalekonomins fader. Han ansåg att det var bättre att importera en vara, om den kunde tillverkas utomlands till lägre pris. Detta kallas för teorin om absoluta fördelar. En annan brittisk ekonom, David Ricardo, utvecklade teorin ytterligare. Enligt Ricardo kunde det vara fördelaktigt för länder att handla med varandra även när de kunde producera de varor de importerade inom landet, till en lägre absolut kostnad. Absoluta fördelar var inte viktigast, utan det var komparativa fördelar.

I Ricardos exempel finns det två länder, England och Portugal. I båda länderna kan man producera vin och tyg, av samma kvalitet. För att producera samma mängd tyg krävs i England 100 arbetstimmar, i Portugal 90. För samma mängd vin krävs i England 120 arbetstimmar, i Portugal bara 80. Man skulle kunna dra slutsatsen av detta att Portugal borde strunta i England, och tillverka både vin och tyg själva, men det är inte Ricardos poäng.

Minst dålig – inte bäst

Han visade istället att varje land borde specialisera sig inte på vad det är bäst på, utan vad det är minst dåligt på. I hans exempel finns det en viktig skillnad mellan de två. Om England specialiserar sig på att tillverka tyg kan de tillverka 6/5 enheter av detta under samma tid som annars skulle ha krävts för att tillverka 1 enhet vin. Och om Portugal gör tvärt om, tillverkar 9/8 enheter på 90 arbetstimmar, istället för 1 enhet tyg, då skapas i båda länderna ett överskott som kan exporteras. Genom att byta vin och tyg med varandra får de båda länderna mer av dessa varor än de skulle ha fått om de förlitat sig på inhemsk tillverkning helt och hållet. Det känns kontraintuitivt, men Ricardo visade med sin modell att det stämmer.

Den här teorin förutsäger egentligen inte staters agerande. Däremot visar den vilka fördelar det skulle medföra att specialisera sig på en vara, och sedan handla med andra stater. Staternas ekonomi har alltid varit mer komplicerad än vad modellen kan ge sken av, men även idag ser vi en stor specialisering i den internationella ekonomin. Den teknologiska utveckling vi ser idag skulle inte ha varit möjlig om staterna hade hållit fast vid merkantilismen.